Om man t ex har en mångsysslande hund, som varit halt och fått ordinationen att vila två veckor, kan det se ut på det här sättet. Som tur är uppskattar hans matte att han är en hårt arbetande hund och blir inte ett dugg arg. Lite kartongbitar går snabbt att städa upp.

Detta var förra veckan då Irre var särskilt rastlös. Nu i veckan har det gått mycket bättre och han är lugnare. 

Under helgen tyckte jag att det var på tiden att ge hundarna ett ordentligt bad. Det har behövts i månader men på grund av att världen varit lite ond och jag själv inte mått så bra har det fått bero... men till slut måste man liksom få tummen ur, helt enkelt och det var vad som hände. Plötsligt lossnade det. Arrak var förstås lika snäll som vanligt. Han hoppar i badkaret utan problem och står stilla där i tills jag ber honom vända på sig. Inget speciellt intressant händer, liksom.

Med Irre däremot är det mesta spännande. Han kom glatt in i badrummet men pep till och rusade ut då jag klappade på badkarskanten och försökte låta uppmuntrande. Sen kom han lika snabbt tillbaka då jag ropade och den gången stängde jag dörren.

En Irre kan ju inte bara vara riktigt som en normal hund. Jag ledde honom till badkaret men han skrek till och kastade sig handlöst (tasslöst?) mot dörren i ett teatraliskt "desperat" försök att ta sig ut. Sen följde några försök till att få honom i badkaret som antagligen såg förbannat roliga ut... Alltså, då man beskriver en belgares förehavanden kan det lätt låta som att nåt är fel på uppfostran eller att hunden faktiskt är totalt knäpp men så är inte fallet. De bara är "belgiska". 

Jag frågade en gång på ett forum om det var fler än jag som hade belgare som testade att t ex skrika rakt ut då de inte får som de vill. Så kunde Lucy göra då hon var yngre. Det hände bland annat en gång då hon inte fick gå fram till en hund som hon absolut ville hälsa på och jag höll fast henne i halsbandet. Detta är fruktansvärt pinsamt då det verkligen låter som att man gör illa dem. Belgare är också kända för att överreagera utan att de egentligen tar illa vid sig. I vilket fall som helst var det tydligen en dum fråga att ställa på ett forum eftersom majoriteten av människorna ändå trodde att jag fysiskt gjorde illa hunden eller att nåt annat var fel. 

Nåja. Teatralisk var det. Tillbaka till Irre. Jag testade sätta handen under hans bröstkorg för att hjälpa honom i badkaret och reaktionen blev en hund som slängde sig i golvet och såg ut som att döden var nära. En normal hundägare, med en normalt förståndig ras, hade i det läget trott att hunden var fullkomligt livrädd och psykiskt instabil. Jag vet ju bättre, nu efter att ha haft tre belgare. Kan man testa olika saker så bör man göra det. "Jag DÖÖÖÖR!" Vrålade hela Irres väsen och jag kan lova att nån lyfthjälp var det inte tal om. Sen var det precis som att hjärncellerna trillade på plats, jag klappade på badkarskanten och Irre satte upp tassarna, gled med lite hjälp in i badkaret, var spänd i kanske tre sekunder och sen suckade han djupt. "Jahaaaaa, var det bara det HÄR du ville?" Sen följde själva duschen, som ju aldrig varit några som helst problem. Då han var riktigt liten låg han ju eller satt i badkaret helt enkelt och brydde sig inte alls om att han blev blöt.

En normal hund kanske är lite spänd och visar tydligt att den vill att man ska sluta med duschandet, helst igår. Eller så kanske de står där men ser ut som att de vill dö. Visst finns det undantag och Irre är ett av dem. Han nosar på schampoflaskan, nosar på sin egen kropp där man blöter ner den och ser frågande ut mest hela tiden. Det blir så mycket "Vad göööör du? Vad är det där?" Sen när jag tvättade svansen på honom ville han gå i cirklar för att komma så nära svansen som möjligt för att se vad tusan jag gjorde med den. Efter sköljning brukar jag alltid hålla upp en handduk framför mig och tillåta hunden att skaka av sig det värsta vattnet. Det gjorde jag även med Irre. Fast Irre är inte som andra hundar. Han satte sig rakt av på rumpan och tittade på mig med sitt låååånga strutansikte och frågade "Jaha, vad vill du att jag ska göra nu sa du?" Självklart började jag helt enkelt skratta och torka honom med handduken. Den där strutnosen måste man pussa. Många gånger om dagen. 

Efter badet betedde sig Irre för en gångs skull som en normal hund. Han blev JÄTTEglad och busig. När Irre blir jätteglad och busig blir man själv det. Jag skrattar åt honom flera gånger om dagen. Han är liksom en hund utöver det vanliga. Han är så go och glad och bara helt igenom guld. Det roliga är att, trots att hans minspel och beteende kan verka mer än lovligt korkat, så finns det så mycket mer där ändå. Han är både självständig och arbetsvillig och han har en riktigt härlig kamplust, plus all den där nyfikenheten och upptäckarlusten. Det är rent slöseri att han har höftledsdysplasi. Jag sa till min sambo idag att det är förjävligt, för är det någon hund som jag verkligen velat meritera, göra korningen med och ha en valp efter så är det ju han. Han är både vacker och rolig och han är inte ljudberörd på något sätt, vilket man ofta hör om belgare att de är. Irre skiter fullständigt i alla typer av ljud.

Arrak, som ju är Irres morbror, är en så totalt annan typ av hund. Han är också ganska belgisk men han har alltid varit så mycket mindre uppfinningsrik och inte alls lika teatralisk. Han är inte lika mycket av en clown. Därför är det också lite svårare att berätta roliga saker om honom. Vi kramas mest nu när han börjar bli lite äldre och gubbigare.

Sen kan han vara lite småsur vissa dagar. Det får man tydligen vara när man är 7,5 år, har blivit av med kulorna och dessutom tvingas vara "storebror" till en pojke som inte fattat att man faktiskt inte får leka och härja hursomhelst inomhus. 

Nu var det väldigt längesen jag skrev något. Ärligt talat har jag varit fruktansvärt låg ett bra tag här och helt enkelt inte orkat sitta och blogga. 

Det började i maj, då Irre var in på röntgen och vi fick veta att han har grad D på höfterna. Då var det precis som att allt föll. Alla planer jag hade gick i stöpet. Jag kände direkt att visst, man kan tävla och ställa ut en hund med dåliga höfter men någonstans ligger den stora inspirationen i att någon kanske skulle vilja använda honom i avel om han meriteras. Nu är det ju helt uteslutet. Vår första och enda utställning var han ju i topp på åtminstone, vilket var superkul. Jag hade sett fram emot stort att få göra MH och mentaltest på honom senare men det är ännu en grej som nu inte känns särskilt värt.

Det är också enormt tråkigt att två av hans syskon också visat sig ha dåliga höfter. Så åtminstone halva kullen har hd. En hane är inte röntgad ännu.

Nu under en månads tid har Irre blivit halt varje gång efter att ha sprungit i terräng. Det började plötsligt en kväll då han sprungit särskilt hårt. På plan mark märker vi ingenting men direkt det blir ojämt. I onsdags var vi till veterinären som kunde konstatera att han inte kunde avgöra helt om hältan kom från höfterna, eftersom han inte hade någon förändring alls på röntgen. Han har visserligen grad D men inga pålagringar och inga andra konstigheter. Veterinären bedömde att han mycket väl kan visa sig hålla ihop och leva ett långt liv. Dysplasi är krångligt, för man kan aldrig säga i förväg hur hunden kommer att må. 

Irre har iaf fördelen att han är lätt i kroppen. Vi hoppas att han har en liten inflammation som ger med sig med medicinering och vila. 
Det är så skönt att komma till en veterinär som är rak i sina svar och helt ärlig. Jag var rädd att jag skulle komma hem utan hund men än så länge hänger han med. Mitt hjärta.

Det absolut viktigaste för mig i det här läget är att Irre mår bra och att han slipper ha ont. 

Irre är mitt lyckopiller här i livet. Det finns verkligen ingenting som kan göra mig på så bra humör som en dos av honom. Arrak är en riktig liten surgubbe. Han är så jäkla söt alltså men med åldern har han blivit lite grinig av sig och då vi varit med Irre till veterinären i ett par timmar var Arrak RUGGIGT grinig då vi kom hem. HAN hade minsann velat åka till veterinären och få sprutor i rumpan och bakfylla efteråt!

Efter maj har jag hunnit förlora några fåglar också, bland annat min första katarinahane Pepsi... och det har känts hårt. Dessutom bestämde jag mig för att lägga ner hemsteraveln efter tre år, på grund av svårigheten att hitta avelsdjur och att vi på jobbet tagit in hamstrar från ett företag nu under veckan och att jag därmed inte heller, från och med nu, inte helt kan garantera papovafria hamstrar. Om papova kan du läsa här http://www.hamsterforeningen.se/guldhamster/sjukdomar/hapv-papova-7900983

Jag vet inte i nuläget om jag alls kommer att fortsätta med hamstrar överhuvudtaget, åtminstone inte så länge jag har kontakt med grossisthamstrar... och det känns otroligt vemodigt. Det känns dock bra att jag hunnit skicka två hamsterhanar till uppfödare medan jag fortfarande inte haft kontakt med hamstrar utifrån, annat än en annan tjej som bara haft kontakt med mig.

Jag vet inte just nu hur mycket jag kommer att blogga framöver men det känns lite som att det lättat nu med alla beslut som tagits och att det liksom lugnat ner sig med många saker.

Jag bjuder på två bilder från min och hundarnas helg ute i stugan för två veckor sen

Irres sätt att gosa

Kisse Felicia med sin tass